Skogen där du som barn hoppade mellan stubbarna, vilade kinden mot mossan och fick stickor i foten. Stranden vid farfars hus där du plockat snäckskal om somrarna. Vindsrummet där du kunde dra dig undan, som bara var ditt. Eller grillplatsen på gården där familjen skrattande brukade prata i munnen på varandra innan föräldrarna skildes. De allra flesta av oss har minst en sådan plats, ett betydelseladdat ställe som vi återkommer till, längtar efter eller bevarar som ett själsligt, inre rum.

I den djupa småländska skogen, på en bräda inkilad mellan två tallar, ligger Roland Hallgrens särskilda plats på jorden. Här kan han lyssna till vad fåglarna har att säga och betrakta Emåns ringlande bana nedanför skogsslänten.

– Ibland känner jag att jag bara måste åka till stugan och promenera upp dit. Det är som ett rituellt behov hos mig. Det är min tillflyktsort där jag känner mig hemma och får perspektiv på tillvaron.

Roland Hallgren är professor emeritus i religionsvetenskap vid Linnéuniversitetet i Kalmar och författare till böckerna "Plats och känsla" och ”Rytm: en filosofisk tänkebok”.

– Platsen har alltid varit viktig för människan. Själv är jag en insjö- och skogspojk, uppväxt i Vetlanda. Jag bodde länge i Lund men kände mig aldrig riktigt hemma.

Landskapet vi växer upp i präglar oss. Det har forskare vid SLU, Sveriges lantbruksuniversitet, i Alnarp kunnat konstatera. I en enkätstudie fick människor identifiera naturen där de växt upp, sitt landskap. Var det hav, skog, berg eller slättbygd?

– Intressant nog kunde nästan alla sätta en etikett, förutom en del av dem som vuxit upp i en riktigt stor stad. Tyvärr gjorde vi missen att inte ha med alternativet ”urban miljö”, säger Patrik Grahn, professor i landskapsarkitektur i Alnarp.

Forskarna ville ta reda på i vilken miljö människan bäst återhämtar sig från stress, sjukdomar och livskriser. Svaret var tydligt: det var naturen och i synnerhet i barndomens marker hon sökte sig till. Starkast band till uppväxtens landskap hade havsmänniskorna, följt av skogsmänniskorna, bergmänniskorna och slättmänniskorna. Det var också svårare för havsfolket att anpassa sig och tycka om skogen än tvärtom.

– De som flyttat långt tillbringade ofta semestern i sina hemtrakter eller sökte efter något likartat. Och gemensamt för alla, även de som flyttat runt mycket i sitt liv, var att de drogs till barndomens trakter när de hamnade i en livskris, säger Patrik Grahn.

Psykologen Annika Tibblin har funderat mycket på den mänskliga förmågan att knyta an till fysiska platser, både i sitt arbete som klinisk psykolog i Lund och som föreläsare och konsult i hållbarhetspsykologi.

– Vi människor kan skapa starka känslomässiga band till exempelvis ett hus, en trädgård, en strand eller vår barndoms landskap, vår hembygd. Till en plats där vi känner tillhörighet, trygghet och frihet, säger hon.

En grundläggande anledning är att det mänskliga psyket till stor del orienterar sig rumsligt. Hippocampus, hjärnans ”kopplingsstation”, fungerar både som vårt bibliotek, vår bibliotekarie, och som böckerna och hyllorna de är organiserade i, förklarar Annika Tibblin. Platserna – rummen – där vi har varit många gånger eller stannat länge och upplevt mycket, laddas emotionellt av det vi upplevt just där och då blir till bild-, doft- och kroppsminnen.

Som psykolog har hon arbetat mycket utifrån teorin om anknytning. Förenklat handlar den om den nyföddes och det uppväxande barnets behov av att känslomässigt knyta an till sina föräldrar eller andra viktiga personer.

– Men även ett djur kan bli ett avgörande anknytningsobjekt, eller en fysisk plats.

För att kunna prata om en anknytningsplats i den psykologiska mening som Annika Tibblin menar, ska det vara ett ställe som du har utvecklat ett oersättligt band till. En plats du upplevt med alla dina sinnen, där du i trygghet vågat pröva, leka och utforska dig fram. Som du älskar och har känt dig älskad tillbaka på.

– För en människa med otrygg anknytning, som inte fått sina grundläggande psykologiska behov tillfredsställda, kan den speciella platsen, eller hästen eller hunden, ibland bli den enda trygga tillflyktsplats du har.

Men en anknytningsplats måste inte nödvändigtvis existera rent fysiskt. Det skulle, möjligen, också kunna vara ett vackert landskap i ett dataspel, menar hon.

– Det finns fantastiska spelmiljöer där du kan ha tillbringat månader och år som kommit att betyda mycket. En trygg tillflyktsort där du vågar pröva och utforska när samhället utanför spelvärlden känns hotfullt. Dock kan inte spelvärlden ersätta ett naturligt landskap där alla sinnen stimuleras i interaktion med omvärldens levande uttryck.

Att förlora sin särskilda plats, sitt eget epicentrum, gör ont. Själv kunde hon länge börja gråta när hon tänkte på barndomens sommarhus som hon tvingades sälja för snart trettio år sedan. De trygga ekarna, havet och västkustklipporna som brukade hälsa henne välkommen.

– Det går att knyta an till nya platser, som vuxen tar det bara mycket längre tid.

För den som har flyttat långt eller tvingats fly till ett nytt land, är det vanligt att längtan till barndomens marker blir extra starkt när de blir äldre, menar hon.

– Även om du har levt länge där du bor och kanske till och med har barn som finns nära, kan det komma över en som ett slags vemod. Längtan efter landskapet, husen, dofterna. Platsen där du hörde hemma.

En som verkligen vet hur det känns att förlora sin barndoms plats på jorden är Malmöbon Sabina Causevic, som flydde från forna Jugoslavien och hemstaden Sarajevo för snart 30 år sedan.

– Jag kommer aldrig glömma hur det var att återvända efter krigets slut, säger hon.

Hon grät när hon såg förödelsen, de sönderbombade husen, arbetsplatserna, åkrarna och vägarna. Att tänka på vad som hänt människorna, där alldeles utanför bilfönstret, var outhärdligt. Hon gråter också nu, när hon berättar om hur hon på darriga ben kom fram till Sarajevo och till parken i Gamla stan där hon brukade leka som barn.

– Det går bara inte att beskriva hur det kändes. Parken var en kyrkogård. I bassängen där vi barn brukade plaska om somrarna är den förre presidenten begravd.

När hon stod där klarade hon inte att lyfta blicken mot det vackra gamla stenhuset en bit bort. Huset där hon är född, där släkten bott i tre generationer. Tre år innan krigsutbrottet konfiskerades det av regimen och familjen kastades ut. Sedan dess bär hon två versioner av det inom sig. En som gör för ont för att öppna dörren till. En som doftar av nyutslagna buskar, där knarr hörs från trappan och solstrålar bryts genom spröjsade mosaikfönster.

– Under de jobbigaste åren brukade jag medvetet plocka fram bilden av tryggheten hemma och känslan av all den kärlek jag fick av min mamma och pappa när jag växte upp.

I dag är Sabina Causevic 64 år och Malmö har länge varit hemma. Det är här sönerna har vuxit upp, här som många av vännerna bor, här hon har sitt arbete och sin kolonistuga som hjälpt henne att känna sig hemma, att mylla ner händer och fötter i den svenska jorden. Men hur väl hon än trivs, hur mycket hon än tycker om sina nya gator, den svenska sommarhimlen om natten eller känslan när grödorna på kolonin letar sig upp ur jorden, är det svårt att fullt ut acceptera att flera av de platser som en gång var hennes aldrig kan bli det igen.

– Även om jag åker ner då och då är det inte detsamma. Det finns inte längre något som är mitt. Jag är främmande, nästan som en turist.

Tillhörighet - till gräset, asfalten, sandlådan, den lokala matbutiken, till hemmets skyddande väggar och tak - är viktigare än vad man kan tro, konstaterar hon. Liksom tillgången till sin egen historia, till berättelsen om sitt ursprung.

– Det har varit viktigt för mig att berätta om vår bakgrund för barnen. Men jag har inte velat gå in så mycket på vårt förlorade hus. Jag vet att min äldste son har en del minnen därifrån, men jag tycker själv att det är svårt att orka minnas, säger Sabina Causevic.

– Ändå är barnen noga med att tala om att just där, vårt hus, är platsen som de kommer ifrån. * De återberättade historierna om familjens och släktens hus och marker är ofta viktiga för identiteten och för berättelsen om oss själva och varifrån vi kommer. Inte minst när de har gått förlorade. Igor Knez, professor i psykologi vid högskolan i Gävle, forskar om minnen och platser. Han menar att de viktiga platserna är en del av oss.

– Två grundläggande mekanismer förklarar bindningarna vi har till platser och även till människor. Ett emotionellt band: vi tycker om eller vi älskar. Och ett kognitivt: jag minns, tänker på, kommer ihåg.

Efter den stora skogsbranden i Västmanland 2014 studerade han hur relationen till den nu nedbrända skogen förändrades. De visade sig att de emotionella banden förlorats, skogen var nu bara en sorgligt askgrå förlust. Men den kognitiva bindningen, den var helt intakt.

– Man går tillbaka till platserna mentalt och berättar: ”Kommer du ihåg när vi var där, då såg det ut så och så, vi brukade göra det och det”.

– Genom att berätta för sina närmaste, för barnen, försöker vi bevara de viktiga platserna i våra liv.

Religionsprofessorn Roland Hallgren höll under många år "platsseminarier" för blivande lärare.

– Studenterna fick börja med att berätta om sina favoritplatser. Idén var att det kunde vara ett sätt att öva upp känslan för vad helighet kan vara för människor.

Det är långt ifrån självklart i ett sekulariserat samhälle, menar han, även om många känner en sorts vördnad för religiösa platser, oavsett om de själva är troende eller ej, liksom för kyrkogårdar och vissa historiska platser. Men det studenterna nu berättade om var de personliga platserna, mättade med minnen och existentiell betydelse - en sorts helighet - för just dem.

– Jag tror att vi har ett behov av ett visst mått av magi. Och vissa ställen, i synnerhet under barndomen, kan ha en sådan dimension för oss.

Men det är inte enbart stället i sig självt som gör det betydelsemättat, menar Roland Hallgren. Det är också det återkommande, upprepningen – rytmen. Betydelsen av att plocka blommor på just den där ängen varje midsommar, att alltid betrakta solnedgången från just den stolen, på just den terrassen, varje år. Eller att besöket i uppväxtstaden till varje pris inkluderar en kopp kaffe på kaféet som ens bortgångna mor tyckte så mycket om. En del beskriver till och med sina ritualer, exempelvis att bada på ett visst ställe, som en sorts rituell rening, säger Roland Hallgren.

– Andra pratar om sina platser som läkande, eller som rum där de känner frid och kan tänka klart. Själv känner Roland Hallgren med jämna mellanrum hur det nästan kryper i honom. Han bara måste ut till skogen, slå sig ned med en termos kaffe på den inkilade brädan intill Emån.

– Det är min ritual, min skogskatarsis.