Det strömmar ut musik från kyrkans öppna portar. Det låter vackert, medryckande. Men törs jag gå in? Får jag sjunga med? Är jag tillräckligt bra?

Svaret på frågorna är ja. Åtminstone enligt Leif Nahnfeldt, tonsättare, musiker, körledare och präst i Svenska kyrkan. 
– Man behöver inte vara duktig för att våga sjunga. Alla röster måste få vara med, oavsett hur oskolade eller välskolade de är. I kyrkan håller vi igång Sveriges största allsångsgemenskap.

Leif Nahnfeldt har själv sjungit i kör sedan han var sju år och lett körer sedan han var 20. Som barn brukade han sätta sig vid pianot och ”hitta-på spela”, som han uttrycker det. 
– Min mamma kunde alltid gissa vilket humör jag var på utifrån vad jag spelade. Jag använde musiken som miniterapi för att hantera mina tankar och känslor efter en skoldag.

Genom åren har han upplevt oändligt många musikstunder i kyrkan då han själv blivit berörd och sett musikens inverkan på andra. Det stora med musiken, menar han, är att den kan få oss att röra oss mellan olika känslor.  Han beskriver det som att den ”tjuvkopplar” mellan tanke och känslor. 
– Det finns en direkthet i musikupplevelser som är väldigt stark. Alla känslor är möjliga och den kan också koppla ihop våra minnen med det som vi är i just nu. Inte minst när man också får med kroppen och rörelsen.

Många skapar idag spellistor för att bekräfta olika typer av sinnestillstånd men också för att ta sig vidare från frustration till lugn. Men ännu viktigare än att skänka tröst och hopp, tror Leif Nahnfeldt är att musiken har förmågan att låta människor stanna kvar längre i en känsla. 
– Man kan få sjunka ned i saknad, sorg, avstånd, längtan eller bevara en känsla av eufori.

Idag sjunger runt 90 000 personer i Sverige i kör i kyrkan och i hela landet rör det sig om över en halv miljon. Det är inte förvånande, anser Leif Nahnfeldt, med tanke på att körsång inte bara ger gemenskap och glädje, utan även har mätbart positiva hälsoeffekter för blodomloppet och ger endorfiner. 
– Det är enormt starka kollektiva upplevelser som även innehåller budskap. En kör är en stark form av gemenskap eftersom man behöver varandra. Jag tror också många upplever det som ett meningsfullt sätt att få bidra med någonting.

Varje vecka träffar Leif Nahnfeldt människor som sjunger i kyrkan. Det är allt ifrån körsångare till församlingsmedlemmar, musiker eller folk som nästan aldrig är i kyrkan utan bara deltar på en begravning, dop eller bröllop.

Nyligen upplevde han hur musiken lyfte och förenade vid en begravning. Den avlidne hade levt ensam och arbetat på en återvinningscentral under en stor del av sitt liv. En släkting berättade att han hade gillat Cornelis Vreeswijk. Så Leif valde ”Vägen till regnbågen”, som finns med i Psalmer i 2000-talet. 
– När jag kom till kapellet var det fullt med folk, bland annat alla kollegorna från återvinningen. Jag var osäker på hur det skulle gå eftersom det är väldigt olika 
hur mycket folk vill, kan och vågar sjunga med på en begravning.

Men han tog upp gitarren och sa att han skulle sjunga sången en gång och att de sedan kunde sjunga med. 
– Och dom blåste nästan rummet, trots att de aldrig hört sången förut! De sjöng med i en slags solidaritetshandling, det var otroligt starkt och mänskligt varmt.

För att förklara varför musiken har sådan stark förmåga att beröra använder han en vetenskaplig teori som handlar om att det finns så kallade vibrerande supersträngar i människans innersta, innanför molekyler och atomer (som utvecklas i boken Gud och fysiken) 
– För mig ger det en bild av vibrationernas fysiska betydelse. Utifrån den nya fysiken skulle Jesus kunna säga ”jag är den vibrerande supersträngen”. Jag tror att vi mår bra av att vibrera tillsammans, och att vara i musiken i sig.

Musiken i kyrkan rör sig mellan vitt skilda genrer som gospel, klassiskt, popmusik, folkmusik, gregorianskt. Just den bredden tror Leif Nahnfeldt är viktig eftersom vi kommer från olika sammanhang och traditioner. 
– Samtidigt är det tydligt att vi kan uppleva och förstå viss musik gemensamt. I årstidssånger till exempel återvänder man till minnen, platser och gemenskaper som bärs av musiken.

I församlingslivet upplever han att musiken blir allt viktigare, inte minst när det övriga språket inte räcker till. Samtidigt behöver kyrkan bli bättre på att hjälpa människor att sjunga, särskilt när det gäller nyare psalmer som kan uppfattas som lite svåra. 
– Man kan inte förvänta sig att en församling ska kunna sjunga något de aldrig hört förut med orgeln bakom sig, det är en jättemärklig pedagogisk situation.

Ett sätt som fungerar väl, menar han, är att någon står längst fram och lotsar församlingen in i sången tills de lärt sig den. Ett annat sätt att skapa engagemang och intresse för en psalm kan vara att berätta om hur den kommit till eftersom det oftast finns intressanta berättelser bakom psalmerna. Som exempel nämner han Ylva Eggehorns ”Var inte rädd”, som hon skrev efter att hon hade mött en kvinna som hade flytt med sina barn över havet.
– Det är en av våra allra mest älskade och sjungna psalmer. Psalmerna ska ju vara en hjälp för oss att uttrycka vår tro och umgås med varandra.

Han tror att de allra flesta kan lära sig att sjunga, även de som säger att de inte kan. Det vanligaste skälet till att folk inte sjunger är att någon sagt att de inte kan, säger han.  
– Ofta är det spänningar i kroppen som gör att folk hindras från att använda hela den komplicerade muskelapparaten som rösten är på ett bra sätt. Men när de upptäcker att de kan blir de så lyckliga.