Hoppet är centralt i mötet med människor som drabbats av svåra sjukdomar och förluster, säger Åsa Högman, sjukhusdiakon på Karolinska sjukhuset i Stockholm. Hon möter dagligen personer som lever med stort lidande. Det kan handla om barn i livshotande tillstånd, människor som är döende och anhöriga i sorg. Åsa berättar att hon själv aldrig upplevt det ”becksvarta” mörkret, men precis som alla har hon haft perioder av svårigheter. 
– Min utgångspunkt är att jag inte kan veta hur de människorna jag möter tänker, känner eller mår, men jag vill ändå försöka förstå och framför allt lyssna på deras berättelse.

Om hoppet verkar helt borta kan man försöka provtänka runt nyansskillnader, berättar Åsa. Kanske finns det en grå glipa som inte känns lika hopplös som allting annat. Men när hon möter människor som har det som allra svårast är det inte säkert att de själva kan se någon strimma av ljus. Då blir det hennes uppdrag att försöka glänta på en dörr och släppa in känslan av hopp i livet.
– Det kan man göra genom att bara vara där, att lyssna eller klappa på armen.

Samtidigt är det viktigt att inte försöka komma med hopp för tidigt i processen. Ibland behöver man få sörja först, innan man är redo. Även om personen själv kanske inte känner hoppet, så finns det ett hopp i att någon annan vågar ta emot och stå kvar i smärtan, säger hon.
– Det kan ge hopp att märka att någon orkar lyssna på mitt mörker, och inte snabbt slätar över allt eller pekar på någonting annat. 
– Jag tror att det kan ge hopp om man inte är rädd för det svåra eller för snabb med att säga att allt blir bra.
Men hur orkar man stå kvar? 
– Det är medmänniskans uppgift att se till att ha sitt eget skydd på annat håll. Man får själv ta ansvar för hur mycket man orkar. 
– Och man ska aldrig lova något man inte kan hålla, som att man alltid ska finnas där.

Är man med någon som är döende måste man lägga sina egna rädslor för döden åt sidan. Lyssna, ställa öppna frågor och komma ihåg att personen kanske inte alls vill prata om sin förestående död. Då kan inte jag göra det, bara för att jag har ett behov av det, säger hon.

Ett annat sätt att skapa hopp kan vara att dela sin egen tro.
– Folk som inte själv har en tro kan fråga saker som, "Du som ändå tror, hur är det? Finns det ett evigt liv efteråt?”. Då försöker jag dela hur jag tänker och vad jag tror på. Hur Gud bär oss. 
På så sätt kan jag låna ut lite av mitt hopp, och min Gudstro kan bli den där grå strimman som kommer in i mörkret.

Ibland handlar det om att hjälpa människor att bara ta livet en minut i taget, eller ett andetag i taget.
– Det är också ett hopp, på sitt sätt. Att andas. Morgondagen kan jag inte tänka på nu, men jag tar mig genom den här stunden.

Åsa berättar om en familj hon mötte som förlorade sitt barn i förskoleåldern. När de fick beskedet att de måste stänga av de livsuppehållande maskinerna kunde de ändå hitta en liten gnutta hopp – i vetskapen att barnets organ kunde doneras till fyra andra barn, som fick möjlighet att leva vidare tack vare det. 
– Det blev något lite mer hoppfullt mitt i det svåra, att det inte bara var helt meningslöst att deras barn hade dött. 
Hon nämner också hur hoppet kan spridas när familj och vänner sluter upp kring någon i kris, kanske genom att laga mat, hjälpa till att tvätta, eller bara orka lyssna.
– Det ger även mig hopp att se, och det kan bära mig, säger hon.

Även prästen Hanna Backmans dagar kretsar kring hopp, i hennes arbete med intagna på den slutna anstalten Hall utanför Södertälje. Där möter hon dömda med tung kriminell bakgrund, som ofta har vänt det vanliga samhället ryggen. De flesta tycker själva att de har gått för långt, att det är för sent att bli en del av samhället igen, berättar hon. 
– Därför är det väldigt fint när man sitter i ett samtal och ser hur något tänds i dem – ett slags hopp. Att det kanske kan gå, trots allt. Att det finns en väg tillbaka.

Hon förklarar att många av de intagna vet att de också har bra sidor, men de behöver hjälp att bryta det antisociala tänkandet.
– I mötet med mig blir de samtidigt vanliga personer – även om de själva ofta inte ser sig som normala, säger hon.    

– Det är ett slags hopp att tänka att kunna tänka att man har ett värde, trots att man gjort så mycket illa. Och att ha hopp om att man kanske kan göra något gott i framtiden.

För att uppmuntra de intagna arbetar Hanna på samma sätt som präster har gjort sedan Luthers tid: genom att påminna om att alla är skapade till Guds avbild, och att det därför finns något av Gud i varje människa. 
– Vi har alla en gåva som gör oss unika, och ingen annan kan ta vår plats. Du behöver ge det du kan, för att annars är det ingen annan som gör det. Om det finns någonting du brinner för och längtar efter, är det Gud som har givit dig det.

Hanna berättar att hon ofta börjar med enkla frågor som: "Vem är du?" och "Vad är du bra på?" Genom att lära känna dem försöker hon hjälpa dem att se sin egen potential.
– Jag tycker själv att min gåva är att se människors potential, säger hon.

Hon konstaterar att många av de intagna är väldigt drivna, så drivkraften i sig behöver hon inte bidra med – bara hjälpa dem att tänka att den kan riktas i en mer positiv riktning.
– Jag försöker agera lite som en bra förälder – vara snäll och ge hopp, men samtidigt sätta gränser för att själv orka, förklarar hon.

Men hur orkar hon? 
Hanna berättar att i de svåra samtalen känner hon ofta att hon inte går helt i sin egen kraft, utan att Gud är med henne. 
– Jag känner att jag behöver be på ett annat sätt än jag gjorde innan. Jag har en inre dialog med Gud hela tiden och ber om att bli ledd i vardagen, säger hon.

På sätt och vis ser hon sig som en krigare – något som de intagna också ofta påpekar. 
– Jag har valt att kriga för deras skull. Jag tycker att mitt liv blir lättare när jag krigar för andra. Det brukar bli så. Det är inte egentligen mitt krig. 
Kanske kan man säga att hon är en krigare för hoppet.

Hanna berättar att de flesta hon möter är väldigt ärliga, men ibland kommer något nytt fram efter flera timmars samtal. 
– Vi bär alla på skam kring något i våra liv, även vi präster. Men när den jag pratar med öppnar sig och det där skamfyllda kommer fram, då känner jag hopp. Att något rör sig i rätt riktning.

Hon konstaterar att det är speciellt att tillbringa så mycket tid ensam och isolerad. För många innebär det tid att tänka och även möjligheten att möta Gud, på ett annorlunda sätt än för de som har vanliga, upptagna liv.
– Det finns en kunskap där, i isoleringen, som gör att jag känner mycket hopp för de intagna, säger hon.

Hanna menar att om man på något sätt hittar en tro, händer något inom en som kan påverka även livet utanför anstalten. Många kanske fortsätter på den kriminella banan, fast i nätverk eller gäng som är svåra att lämna. Ändå har hon hopp om att samtalen där inne – och möjligheten att hitta en tro – kan göra skillnad.
– Jag tror ändå att man kan bli en lite annan person, kanske lite mindre arg eller våldsam. Om man hittar tron förändras ändå något i grunden. Man har sett någonting, säger hon.
Samtidigt erkänner hon att det kan kan vara svårt att förändra sitt liv helt. 
– Ibland får jag höra att jag ger falska förhoppningar, när jag hjälper människor att känna hopp och tro. Då brukar jag säga: Det är inte över än. Vi har inte sett slutet.