Periodvis har mörkret varit så starkt för Caroline att det nästan tagit över. Fortfarande kan hon ha riktigt usla dagar. Då kan mörkret komma utan förvarning, hjärtat börjar slå trippla slag, hon får tunnelseende och svårt att andas. 
– Men idag är jag tryggare när jag hamnar där, jag vågar vila i vetskapen att det går över. Jag kan också känna en kärlek till mörkret, som ger mig tillgång till känslor jag använder i mitt konstnärskap.

Vi ses på gården där hon bor med sin familj och har sin ateljé. Mitt bland ängar och hästhagar en halvtimme norr om Stockholms storstadspuls. Dörren till huset står öppen när vi kommer, men ingen är hemma. Hennes man Heinz kör dock snart upp på gårdsplanen i en Jeep och upplyser om att vi hittar Caroline i stallet några hundra meter bort. Där står hon och sminkar sig i hovslagarens backspegel, samtidigt som hästen Simon får nya skor. 
– Välkommen till mitt liv, skrattar hon.

För lite så är det. Det går fort både i den yttre och inre världen hos konstnärssjälen Caroline af Ugglas, som förutom att sprida glädje har talat öppet om sina känslosvängningar, depressioner, sin ångest och rädsla för att bli galen. Inte minst i boken Hjälp, vem är jag?, där vi får följa hennes och psykologen Ulf Karl Olov Nilssons terapisessioner under 1,5 år. Boken har nyligen getts ut igen, nu som ljudbok uppläst av Caroline själv och Johan Rabaeus. 
– Jag är en person med många färger på min inre palett. Så det är inte som att jag bara har en stor svart klutt inom mig, där finns även rött, gult och blått. Jag älskar livet intensivt och försöker fokusera på den för tillfället rätta färgen på paletten, vilket ofta fungerar. Förutom när tanthormonerna tar över, för de är starkare än jag.

Medan vi går upp mot huset berättar Caroline att hon är på en bra plats i livet. 
– Jag har i och för sig alltid vågat vara mig själv, men det är ännu mer genuint nu. Nu bryr jag mig verkligen inte om vad andra tycker om mig och mitt liv, vilket är skönt.  
Den andra sidan av myntet är att känslorna börjat svänga hårt igen på grund av den inre hormonkarusell som kan dra igång strax innan klimakteriet. 
– På vissa sätt känns det som när jag var mellan 20 och 28 år och hade mina depressioner, med den skillnaden att då tog jag känslorna för äkta och agerade på dem. Jag var väldigt självdestruktiv. Rent intellektuellt går jag inte längre på de negativa känslorna, även om smärtan i bröstet kan vara stark, det är som att jag har migrän i hjärtat.

Hon fixar kaffe med hundarna Vivi och Niva runt fötterna, ”vi kallar dem för våra små kaniner”, samtidigt som hon berättar att hon alltid har levt som i ett hav av känslor. Som barn hade Caroline extremt mycket spring i benen. Det i kombination med en gränslöshet gjorde att hennes föräldrar brukade säga att ha Caroline var som att ha fem barn. 
– Fanns det något att klättra upp på, så skulle jag göra det. Och såg jag ett klippstup, så ville jag sitta på kanten och dingla med benen, som den gången vi var vid Lofoten och jag satte mig på kanten där. Ingen vågade ens närma sig mig av rädsla för att jag skulle falla ner. Jag däremot tyckte inte alls att det var läskigt, däremot gillade jag uppmärksamheten. Mina stackars föräldrar. Vad skulle de göra? De kunde ju inte ha koppel på mig tills jag blev 20.

Som barn var det mest bubbel och energi i kroppen. Ångesten kom i sena tonåren. Då hade Caroline kvällar när hon bara ville vara ensam, bada och käka choklad.
– Men sedan fastnade jag i något, där jag ville gråta mest hela tiden.
För att hantera ledsamheten rökte hon på och festade, nästan varje natt skriver hon i sin bok.
– Jag trodde att det dövade, men egentligen fick jag nog mer ångest. 
Till slut ville hon inte längre ville leva. Vid 22 års ålder sökte hon hjälp hos en psykolog, som förklarade att droger är självmedicinering som inte är bra.
– Sedan den dagen har jag inte tagit en enda drog. Istället fick jag antidepressiva. Problemet var att jag gillade de pillren så mycket att jag bad om mer. Till slut var dosen så hög att jag kände mig helt avtrubbad.

Alkohol blev då ett sätt att kicka igång livet. En kväll på krogen bestämde sig Caroline och några vänner för att sno så många plånböcker som möjligt.
– Polisen tog oss på bar gärning och jag hamnade i häktet i nio dagar. Det var fan det värsta jag varit med om. Snacka om ångestpåslag. 
Då var hon 25 år. Efter det drack hon inte på flera år, men började senare med lite rödvin om dagen.
– Nu är jag uppe i 2,5 dl rödvin om dagen, men jag stannar där. Jag är ju rädd för att spåra igen, även om jag inte tror att det skulle hända längre. Men om man som jag går runt och är rädd för att bli galen, så kan man inte släppa på kontrollen för mycket.
Varför är du rädd för att bli galen? 
– Panikångest och galenskap är ju inte samma sak, men jag tror att de flesta som haft panikångest förstår känslan: Nu släpper det, nu tappar jag det fullständigt.

Sin bästa psykiska period var efter att barnen kommit, ända fram till att de var kring 12 och 16 år. 
– Då kunde jag ibland tvivla på att jag ens varit deprimerad. Finns det så deppiga känslor?
Idag äter Caroline en liten dos antidepressiva, som tar bort lite av topparna och dalarna, samtidigt som hon vill ha tillgång till sitt breda känsloregister. Hon har med åren därför hittat flera sätt att balansera sitt mående, och inte bara genom att sova ordentligt, äta bra och röra på sig. När mörkret faller inom henne så försöker hon bida sin tid. 
– Jag ringer kompisar, för jag har vänner med liknande inre berg- och dalbanor, som förstår. Ena dagen är det jag som säger till dem att det som kryper i mig, nästa dag är det någon av dem som ringer mig och behöver påminnelsen om att det går över. För man måste påminna sig. När man är mitt i känslostämningen är det lätt att gå på känslan, tro att den är äkta och för evigt.

Att bo på landet och umgås med djur tror hon också bra för känsliga själar.  
– Eller så är det bara för att jag bodde i stan när jag var deprimerad. Det var ju inte stadens fel, men jag kommer ihåg hur jag satt där i lägenheten och visste att det fanns människor omkring mig, i sina små lådor, som inte brydde sig. Jag kan älska att åka till storstäder, men kommer aldrig mer att flytta dit.

Måleriet är också ett sätt att kanalisera känslor – även om hon har ett kluvet förhållande till det. Talangen tycks ha gått i arv. Carolines morfar var konstnären Ivar Franke, och det lilla barnbarnet älskade att få hänga med honom då det alltid var fullt ös. Men Carolines föräldrar kom ofta med förmaningar om att ”bli aldrig konstnär, de är så konstiga, det går så upp och ner hos dem.” 
– Känslan av att det var något farligt med att vara konstnär bar jag med mig länge. Det lustiga i sammanhanget är att mamma var sångerska, fast det var inga konstigheter, att sjunga ansågs socialt och trevligt, skrattar hon.

Caroline kom ändå att hitta sin talang redan i 12-årsåldern när hon målade en häst och insåg att hon kunde få till både ljus och djup på ett annat sätt än sina vänner. 
– Idag är ju måleriet mitt arbete, en av familjens viktigaste inkomstkällor, så jag kan helt ärligt tycka att det är ganska jobbigt att måla. Men efter att ha suttit i ateljén i sex timmar och blivit helt ledbruten är jag alltid på mycket bättre humör.

Sången är en annan väg till välmående. Caroline menar att vi har fått rösten för att läka oss själva, att sången är ett sätt att lätta på trycket. Hon ser det inte minst i sin Kör för alla, en körverksamhet hennes mamma Yvonne drog igång under devisen ”alla kan sjunga.” 
– Sången aktiverar vårt glädjecentrum. Jag märker det själv. Jag kan vara på riktigt dåligt humör när jag går in i studion eller åker till kören, men sången gör mig alltid gladare. Den ger ett påslag av endorfiner, dopamin, noradrenalin och oxytocin – alla de braiga hormonerna. 
Och att sjunga tillsammans ger ytterligare bonuseffekter, som känslan av samhörighet och gemenskap. 
– Det finns forskning som visar att när vi sjunger i kör synkas vår hjärtfrekvens. I Stockholm har vi för tillfället 800 körmedlemmar, så där står alltså hundratals personer och har samma hjärtfrekvens. Inte konstigt att det känns halleluja!

Vi hörde att du som ung ville bli präst. Vad hände med den tanken? 
– Ville jag? Kanske det… Jag kan i alla fall förstå att jag har sagt det i någon intervju, för även nu känns tanken lockande. Fast då skulle jag vilja vara en riktigt ball präst. 
Hon säger att hon har ett dubbelt förhållande till religionen. 
–    Mycket skit har gjorts i religionens namn. Men Gud har inget med makt att göra. Jag älskar Gud. Gud är godheten och finns inom oss. Sedan tror jag inte någon människa är rakt igenom god, alla har även Beelzebub i sig. Det gäller att kalibrera rätt och hålla honom stången.

Hur gör du för att försöka leva i godhet?   
– Genom att ibland knäppa mina händer och prata med Gud, för Gud är mitt samvete. Då kommer tacksamheten. Och genom att hela tiden varsebli, och försöka behandla andra så som jag själv vill bli behandlad. För man är inte sina onda tankar, man är sina goda handlingar. Sedan vet jag inte om jag lyckas hela tiden, men jag försöker.

Hon berättar om ett talesätt som hennes farmor hade broderat på en bonad som hängde på köksväggen: 
Hur kommer det sig att alla dumma är så tvärsäkra och alla kloka så fulla av tvivel? 
– De orden har jag tagit med mig. Jag har svårt för självgoda människor som går runt och säger sig ha kommit till insikt ser sig som goda. Tvivlare har jag mycket större tillit till. Där finns en större ödmjukhet och förståelse för att livet är svårt för oss alla. 
Vardagen kallar. Det är dags att avrunda för att ta hästen till veterinären. Hon hoppas hovslagaren lämnade kvar sminkväskan som hon visst glömde på motorhuven.