Malmö stadsteaters scengolv är spegelblankt. Nina Persson glider fram i ballerinaskor, stretchar ut i tyst koncentration. Snart ska hon inte bara sjunga utan också dansa sig fram över golvet. Inte som scenens ensamma fixstjärna utan som en del av en hel ensemble. Nina Persson, exblondinen som blev Cardigans-Nina med hela världen, har brutit ny mark.

Det senaste året har hon sjungit, skådespelat och dansat sig in i de heta samtidsfrågorna tillsammans med de andra artisterna i föreställningen ”Vinnaren tar allt”. En partiobunden men i allra högsta grad politisk kabaré. Eller ett ”spektakel”, som hon själv säger. Ikväll väntar den sista föreställningen i Malmö, Ninas hemstad, och varenda extrastol som klämts in är bokad. Men innan ridån dras upp hinner Nina Persson med en cappucino på sitt favoritfik ett stenkast från teatern och det egna hemmet på Gamla väster.

– Jag är helt överväldigad av responsen vi har fått. Det kunde ha fallit platt men blev precis som vi hade hoppats, säger hon.

Cardigans har sålt över 15 miljoner skivor runt om i världen. Nina Persson har haft framgångar med bandet A Camp, som hon har tillsammans med maken Nathan Larson, och gett ut en platta i eget namn. Men det här, säger hon utan att tveka, är det starkaste hon någonsin har gjort.

– Visst har mina skivor nått längre i kvantitet. Men detta är något annat. Uppenbarligen ligger det rätt i tiden.

Nina är 70-talist, uppväxt i småländska Bankeryd med en mamma som var socionom och feminist och en pappa som jobbade på bank.

– På den tiden var aktivism sexigt. Men det känns som att det är på väg tillbaka, att vara politisk. Någon skulle kunna säga att jag hoppat på en trend. Visst - hoppas bara att trenden inte blir kortvarig.

Under 1990-talet, decenniet då Cardigans växte sig stora, gällde snarare det motsatta. Varken Nina eller de andra i indiepopbandet förknippades med politiska budskap eller utspel.

– Jag har inte skrivit politisk musik eller gjort några ställningstaganden i det jag har gjort tidigare. Men jag har alltid varit en väldigt intresserad medborgare.

Att hon nu har tagit steget beror på hur samhället ser ut. Men också på de egna erfarenheterna från USA, där Nina och hennes man bodde i tio år. För att stötta Barack Obamas valkampanj 2009 startade vännen, akrobaten och aktivisten Sarah Sophie Flicker en politisk kabarégrupp, The citizens band. Nina Persson gjorde inhopp som sångare och tillsammans med sin man, filmmusikskaparen Nathan Larson, knackade hon dörr för att få fler att masa sig till valurnorna.

Sedan dess har det hänt en hel del. Också hemma i Sverige. För tre år sedan, när Nina och Nathan lämnade Harlem för Malmö, var det uppenbart att det gamla hemlandet förändrats.

– Efter tio år i USA upplevde jag det som att en bubbla hade spruckit i Sverige, en oskuld och en osårbarhet hade tagit slut.

Samtidigt som de kom med sitt stora flyttlass såg de tusentals flyktingar – med på sin höjd en ryggsäck i bagaget – stiga av på Malmö C, varje dag. Och lagom till att de installerat sig och skolat in sonen på förskolan, ändrades inte bara möjligheten att söka asyl utan också den politiska och offentliga debatten i stort.

– Efter den stora flyktingvågen 2015 var det som att situationen kröp närmre inpå alla. De fanns helt nära oss, även vi som bor i innerstaden. Det gick inte att värja sig för den mänskliga tragedin, och folk började reagera. Antingen genom att agera eller genom att sluta sig i sin bubbla än mer, och polariseringen ökade.

När Nina berättade om The citizens band för vännen, musikern och klubbarrangören Gudrun Hauksdottir, föddes idén till svenska Medborgarbandet. En rörelse för att väcka engagemang och hopp, för att få folk att bry sig om samhället vi lever i och inte ta vår demokrati för given.

Är demokratin hotad idag?

– Ja, populismen får alltmer fäste och människor har börjat glömma bort att det är en styrka att organisera sig, säger Nina.

”Vinnaren tar allt” är i sig själv ett sätt att organisera sig. Ett politiskt och demokratiskt projekt där både svenska och internationella musiker, skådespelare, akrobater och andra artister gemensamt låtit föreställningen växa fram.

– Jag är bara totempålen som de andra kunnat samlas kring, folk som är mycket duktigare än jag. Jag har kunnat vältra mig i deras kunskap.

Men att det just är Nina Persson som är frontfigur spelar roll. Det tycker åtminstone medverkande Thomas Öberg från Bob hund.

När jag pratade med honom i logen sa han att du är en idealisk frontfigur för Medborgarbandet. Att du inte tjatat ut dig själv. Men också att du vågar sätta mycket på spel med det här projektet. Andra i din position hade kanske valt att luta sig tillbaka och tryggt vårda sina kändisaktier.

– Jag vet inte om jag har tagit en större risk nu än när jag gjort en ny skiva. Du riskerar alltid att göra något skitdåligt.

Men, berättar hon efter en kort paus, det är flera som har sagt att hon skulle kunna ge ut en jazzplatta och bara skörda frukterna av en framgångsrik popkarriär. Hon ler, men irritationen syns i blicken.

– Skulle det vara kröningen? Nej, jag vill göra saker jag går igång på. Det här är också mitt sätt att göra något vuxnare.

Nina Persson är ingen kändistyckare, ingen som brukar värma soffkuddarna i tv-studior. Det är så hon har velat ha det, åtminstone fram tills nu. Ändå har många haft en färdig bild av vem hon är. De första åren var hon ofta den väna, milda popsångerskan med mjuk röst.

– Vi slog igenom under en tid då kvinnliga förebilder skrek i gitarren. Min stil blev som ett ställningstagande i sig som häftades fast på mig. Men jag tror att många kunde identifiera sig och såg en tillgänglighet i mig. Fast på den tiden var det för mesigt att säga.

I utländska medier har hon beskrivits som en exotisk, skandinavisk isdrottning. Och i Sverige kom bilden av den väna sångerskan att skifta till den kalla, sura och distanserade stjärnan.

– Jag är som en trojansk häst som du kan projicera allt möjligt på.

Hon lyfter lätt på ögonbrynen:

– Jag behöver väl paketeras, till skillnad från mina manliga kolleger.

Men kanske har hennes lite distanserade attityd också skyddat henne. Efter alla Metoo-vittnesmål har hon insett att hon är lyckligt lottad.

– Alla i mitt band är rekotyper. Men jag har ju umgåtts med män i branschen, märkt av attityderna och hört snacket. Ända sedan förra hösten har jag diskuterat det här mycket. Jag var ju en av dem som inte trampade in och protesterade.

Flytten över Atlanten till makens hemland var ett sätt att komma bort från kändisskapet och de ständiga bilderna, att bara få vara Nina. Så småningom också mamman Nina.

Sonen Nils föddes för åtta år sedan. Han var mer än efterlängtad. I samband med försöken att få barn upptäcktes att Nina hade cancer i livmoderhalsen. Sjukdom och sårbarhet och kampen för ett nytt liv, de största livsfrågorna på en gång. Nina har pratat öppet om de här åren och säger att hon är glad över det. Men idag har hon gått vidare.

– Det är över tio år sedan jag operarede bort cancern. Idag är jag tillbaka i villfarelsen att inget kan hända mig. Att jag har fyllt min kvot.

Hon skrattar till:

– Så dum man är.

Att vara småbarnsförälder i New York var fantastiskt, säger Nina. Det första året. Innan frustrationen över kånkandet på fulla bussar, innan irritationen över NY-bornas prestigefixering och segregerade val för sina barn. Dagiskostnaden var skyhög, trots att de hittade ett förhållandevis billigt alternativ. 

– Mina vänner med barn flyttade för att det var för dyrt att bo kvar inne i stan. På lekplatserna var det bara nannys och hemmafruar, inga jag riktigt kunde identifiera mig med.

Samtidigt såg de hur vännerna hemma i Malmö hade det, hur deras barn själva kunde promenera till skolan. Det var dags att flytta tillbaka. Till Malmö, någon annan svensk stad var aldrig ett alternativ.

– Malmö har förändrats på ett bra sätt. Jag tror att det har med stadens självförtroende att göra. Efter tre år känner jag mig fortfarande peppad av att bara gå runt här.

Hon både springer och promenerar. Gärna på utstakade rundor, som längs kanalens slingrande bana genom staden.

– Det är så mycket friare i Sverige. Vi har heller inte samma arbetskultur som i USA.

Men det har hennes man, son till två överpresterande NY-akademiker. Nina konstaterar att han aldrig skulle komma på tanken att föreslå en semester. Arbetet kommer alltid först.

– Jag kan bli frustrerad när jag har två järn i elden. Han har alltid betydligt fler än så och eldar på mig.

Just nu utbildar han sig bland annat till meditationslärare. Både Nina och Nathan har mediterat i många år. Men till skillnad från sin man behöver Nina också utrymme att bara flumma runt, låta dagen gå.

– Jag skjuter gärna upp saker och är väl lite lat. Men eftersom jag är omgiven av jävligt drivna människor räcker det liksom inte att vara en nöjd dagdrivare.

Skrattgroparna kommer fram:

– Det är inte direkt någon som säger ”Vad bra du har flummat idag”.

Någon gång i livet vill Nina bygga ett hus och påta runt i en trädgård. Kanske kan hon göra det tillsammans med en kompis, funderar hon, eftersom Nathan inte är intresserad.

– Jag vill ha ett hus som får växa med ett rum i taget.

Det finns något i det konkreta skapandet som lockar. I att känna materialen i händerna. Samma känsla som hon har när händerna är kupade runt leran i keramikverkstaden hon hyr tillsammans med en vän. Intellektet får vila, prestationskraven stanna utanför dörren.

– Jag har en misstanke om att det är mitt lyckligaste jag.